I HBO:s nya tv-serie Rooster har männen kvar titlarna, men kvinnorna har tolkningsföreträdet. Vi pratar woke, metoo, kön, komik och ett universitet utan marginaler för misstag – om du tillhör fel grupp.

Men först pratar vi om en förändring på skolområdet här i Sverige.

Bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Vad händer när skolan inte längre bara ska undervisa? När den också måste hålla ihop sådant som samhället runt omkring inte längre klarar av? Linnéa Lindquist är rektor, skoldebattör och en av de få som skriver om skolan så som den faktiskt ser ut när klassrumsdörren stängs.

I sin nya bok Vad jag pratar om när jag pratar om skolan (Mondial) skildrar hon en vardag präglad av hedersnormer, social kontroll, stök, svag vuxenvärld och låga förväntningar. I det här samtalet pratar vi om varför svensk skola så ofta vacklar i frågor om ordning och auktoritet, om skolans roll som integrationsinstitution, och om hur mycket den egentligen kan bära när samhället utanför redan har börjat ge vika.

Och till sist frågar jag henne om det verkligen finns skäl till optimism.

Bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

För den övertygade kan historien tyckas ha en bestämd riktning. Vissa tror sig se framtiden så tydligt att vägen dit föreställs som ett rullband, och människor är inte arkitekter så mycket som barnmorskor. Framsteget verkar genom oss. Politik får handla om problemlösning, som kan hjälpa till att frambringa den nya världen. Upprörande är däremot dem som motsätter sig visionen. Som har en – hemska tanke – annan bild av det goda samhället, det goda livet. De sägs inte bara ha fel. Likt en fördämning anses de stå i vägen för historien. De får heta reaktionärer.

På Expressens ledarsida kunde man häromdagen läsa rubriken “Folket gillar inte Buschs nya idé” (20/4). Kristdemokraternas förslag att avskaffa de öronmärkta pappamånaderna och utöka föräldraförsäkringen med tre månader, är just “reaktionärt”, skriver de. Och “uselt”, som att de inte litar på att läsarna förstår att det är dåligt att kallas reaktionär.

Som belägg för att folket inte gillar förslaget — och att Expressen står med folket — anförs att “stödet [är] stort för en individualiserad föräldraförsäkring; bara 20 procent tycker att det är ett dåligt förslag”.

Det låter som ett starkt belägg. Källan är dessutom SOM-institutet, som har hög trovärdighet. Men av någon anledning länkas inte själva undersökningen i ledaren. Däremot länkas till SvD, DN, Försäkringskassan och Sveriges Radio. Det enda påstående som inte kan granskas av läsaren är just SOM-citatet, som ger både rubriken och argumentationen dess tyngd.

Det kan förstås vara en slump att just SOM-institutet saknar länk. Det kan vara en slump, men det är också den enda källan där en kontroll undergräver hela texten.

Studien som Expressen åberopar presenterades 19 mars 2026 av docent Patrik Öhberg vid SOM-institutet, Göteborgs universitet. Den heter Fallande födelsetal — befolkningens inställning till att skaffa barn och handlar inte om jämställdhet. Den handlar om att Sverige år 2025 registrerade 1,42 barn per kvinna — den lägsta nivån sedan mätningarna började år 1751. Frågan som ställdes till de svarande lyder ordagrant: “Vilken är din åsikt om följande, som föreslagits som åtgärder för att öka barnafödandet?” Sedan listades fyra förslag.

Resultatet för individualiserad föräldraförsäkring var 39 procent “bra förslag”, 41 procent “varken bra eller dåligt” och 20 procent “dåligt förslag”. Av fyra testade förslag är detta det näst sämsta. Höjt barnbidrag fick 56 procent positiva, arbetstidsförkortning 73 procent. Endast förslaget om slopade studielån för småbarnsföräldrar presterade sämre. Att kalla 39 procents stöd för “stort stöd” är att tänja på språket till bristningsgränsen.

Och de 41 procent som svarar “varken bra eller dåligt”? Frågan handlar uttryckligen om åtgärder för att höja barnafödandet. Den naturliga tolkningen av “varken bra eller dåligt” och “dåligt” – sammanlagt sex av tio – är inte likgiltighet inför kvoterad föräldraförsäkring, utan att man inte tror att åtgärden leder till fler barn. Man kan även ifrågasätta själva inramningen av SOM-institutet, som i frågan antyder att åtgärden faktiskt skulle leda till mer barn, vilket minst sagt är diskutabelt

Vad svarar då svenska folket när frågan ställs korrekt, om vad den faktiskt handlar om — vem som ska bestämma över föräldraledigheten? Det har vi ett tydligt svar på. Tre Sifo-mätningar under tre olika år, från tre olika beställare, visar samma sak.

Svt/Sifo 2015: 18 procent ville göra delningen obligatorisk. Resten ville inte. En Sifo-mätning 2018, beställd av tankesmedjan Familjen först och publicerad i Världen idag, ställde frågan om föräldrarna eller riksdagen ska besluta om fördelningen. 76 procent svarade att det skulle föräldrarna få göra, medan 16 procent ville låta riksdagen göra det. Och Kantar Sifo 2022, också beställd av Familjen först, med en mer specifik frågeformulering om utökad kvotering upp till åtta månader per förälder: 71 procent ansåg att föräldrarna ska bestämma själva, 17 procent att riksdagen ska lagstifta.

Och det finns inget könskrig i den här frågan: Stödet för valfrihet är lika starkt hos båda könen, och i majoritet i samtliga partisympatigrupper — också den socialdemokratiska. En stark majoritet är emot tvångskvotering, och har varit det under lång tid. Det är en stabil opinion. Kan det verkligen vara så att Expressens ledarredaktion inte känner till någon av dessa undersökningar? Även detta kan förstås vara slumpen, att de råkade välja en obskyr siffra från en helt annan kontext, för att den passade just deras personliga tycke och smak.

Som man frågar får man svar, heter det som bekant. Och jag vill ändå lyfta en undersökning som kanske ger Expressens ledarsida bättre, om än inte bra, underlag. I mars publicerade Jämställdhetsmyndigheten sin stora attitydundersökning, som genomförs av SCB. Där fick svarande bland annat ta ställning till följande påstående: “Det är ett problem att familjers valmöjligheter begränsas av statens arbete med att nå jämställdhet i Sverige.”

51 procent av befolkningen instämmer. 49 procent tar avstånd. Även här svarar kvinnor och män likadant. Det är inte en mätning beställd av en tankesmedja — det är Jämställdhetsmyndigheten själv som mäter detta. Även om frågan är mycket bredare ställd än Sifo-mätningarna, och inbegriper mycket mer än föräldraledighet, pekar resultatet i samma riktning. En av två svenskar anser att den statliga jämställdhetspolitiken inkräktar för mycket på familjers valfrihet.

Och apropå folkförankring kan man stanna upp vid undersökningens andelstabeller. Expressens ledarsida är inte ensamma om att ha utsett särskilt invandrade kvinnor som argument, och murbräcka, för alla åtgärder de vill se genomförda. Tvångskvotering av föräldraförsäkringen, obligatorisk förskola från allt tidigare ålder, slopat flerbarnstillägg, med mera. Allt motiveras på ungefär samma sätt: För integrationens skulle måste vi öka tvånget och styrningen av alla invånare. Och i särskilt behov av allt djupare statliga ingrepp är “invandrarkvinnor, som i många fall kommer från djupt patriarkala kulturer”, som det står i ledartexten. Det är kanske rätt, men har någon frågat dessa kvinnor hur de ser på saken?

För vad säger då utrikesfödda kvinnor själva? I SCB:s undersökning instämmer 56 procent — helt eller delvis — i att statens jämställdhetsarbete är ett problem för familjers valmöjligheter. Bland inrikes födda kvinnor är siffran 49 procent. När de faktiskt tillfrågas direkt uttrycker de i högre grad än andra grupper att den politik som påstås föras för deras skull är just det som begränsar dem.

Det finns dessutom en språklig kuriositet värd att uppmärksamma. I debatten kallas tvingande kvotering konsekvent av förespråkarna för individualisering. En orwellsk omskrivning, som bitit sig fast. En individualiserad föräldraförsäkring i sin striktaste form — där dagarna är låsta och inte kan överlåtas — är inte ett system som ger individen mer makt. Det är ett system som tar makten från individen och ger den till staten. Det är riksdagen, inte föräldern, som avgör. Hur liberalt är det? KD:s förslag är, i terminologins egen logik, alltså det mer individualistiska alternativet. Det mer liberala alternativet, om man faktiskt vill ge människor mer frihet.

Det är förstås legitimt att föredra statlig styrning av föräldraledigheten — att tycka att folk inte ska få välja själva, eftersom de då väljer fel. Men då bör man vara ärlig med det. Det som inte är legitimt är att gömma sin källa, att inte berätta hela sanningen om vad källan faktiskt säger, och att kalla folkmajoritetens position reaktionär.

KD:s förslag innebär att uppemot tre fjärdedelar av svenska folket skulle få sin uttryckta vilja igenom: att föräldrarna, inte riksdagen, ska fördela föräldraledigheten. Om det är reaktionärt, då är den svenska folkmajoriteten reaktionär.

Expressens ledarsida är givetivs i sin fulla att tycka att kvoterad föräldraförsäkring är toppen. Men de har inte rätt att låtsas att SOM-institutet, tre Sifo-mätningar, Jämställdhetsmyndigheten och den svenska folkmajoriteten håller med dem.

När man måste förvränga både frågan och svaret för att få folket på sin sida är det inte folket som är problemet.

Ivar Arpi

Share

Tips! Ny podd utforskar moderskapet

DÄGGDJUR – en podd om barn och oss som har dem

Brukar inte tipsa om nya poddar, men jag gör ett undantag. Det är inte bara för att min fru är en i trion som ligger bakom, utan också för att ämnesvalen är sånt jag är genuint intresserad av. Kanske beror det på att Däggdjur, som podden heter, handlar mycket om föräldraskap, uppfostran och bristen därpå, förlossningen som extremsport, själva barnens väl och ve. Anna Björklund, Tina Hemmingsson och Sofie Westberg har sammanlagt 13 barn, och bara fem av dem är mina, vilket kanske pekar på att de har lösningen på fertilitetskrisen. Bara en sån sak. Men framförallt är det hela tiden underhållande att lyssna på.

Så lyssna på Däggdjur!

Den görs i samarbete med Under Produktion, där även poddar som Stormens utveckling, Edward Bloms smörgåsbord, Della Casa och Della Morta ligger. Länk i kommentarsfältet.

(Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Jag är gift med Tina Hemmingsson. Vi har barn ihop. Vi lever ihop. Blir inte jävigare än så.)

Ett smakprov:

Här hittar ni podden!

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

DÄGGDJUR – en podd om barn och oss som har dem

I den nya podden Däggdjur möts Anna Björklund, Tina Hemmingsson och Sofie Westberg för att prata om det som verkligen händer när man väljer att, eller av en slump, föröka sig – och sedan lever med konsekvenserna. Med sammanlagt tretton stycken barn mellan sig är de på god väg att lösa fertilitetskrisen.

Podden tar sig an frågor som förlossningen som en extremsport, sömnen, maten, fritiden, kulturen, liv och död, stat – eller by. Och papporna, behövs de ens?

Lyssna på podden Däggdjur som inspiration för ett barnrikare liv, eller som ett hormonfritt preventivmedel.

Ett smakprov:

Här hittar ni podden!

Varför finns Jämställdhetsmyndigheten kvar under Tidöregeringen? Varför fortsätter Tidöregeringen föra en jämställdhetspolitik som går rakt emot allt man säger sig tro på?

Det är frågor jag har ställt i texter, poddar och andra sammanhang sedan Tidöregeringen bildades efter valet 2022. Men det är inte hela bilden, ska det visa sig – även om det finns mycket kvar att göra.

I söndags intervjuades jag i SVT Agenda om hur det egentligen står till med jämställdheten i Sverige. Mitt svar var att politiker och myndigheter i Sverige är missnöjda med folket, som inte väljer exakt lika trots att man försöker tvinga dem. Men är det jämställdhet att få andelar och siffror att se bra ut på pappret, även om verklighetens kvinnor och män får mindre frihet att styra sina liv? Styrningen av jämställdhetspolitiken är, sade jag, tyvärr fortsatt ideologisk och radikal även under Tidöregeringen. De klippte ihop det till ett kort inslag som fick inleda kvällens debatt. Sedan klev Annika Strandhäll, jämställdhetspolitisk talesperson för S, och Nina Larsson, jämställdhetsminister från L, in i studion. Det blev en hetsig debatt, som skylde det faktum att skillnaderna mellan dem är små. Egentligen är de eniga om det mesta, förutom hur fort det ska gå.

Debatten kretsade dels kring jämställdhetens tillstånd i Sverige i stort, dels kring valrörelsefrågan om de öronmärkta pappamånaderna i föräldraförsäkringen. KD vill avskaffa dem, SD håller med, Larsson vill behålla dem och helst lägga till ytterligare en. Strandhäll vill tvångskvotera hela ledigheten, eftersom människor tycks välja fel om de får välja själva. Något hon flera gånger poängterade i Agenda.

Så vad tycker folk i gemen? I en Kantar Sifo-mätning från 2022 svarade 71 procent av svenskarna att de tyckte att föräldrarna själva ska få bestämma över hur föräldraledigheten tas ut. Bara 17 procent ansåg att Annika Strandhäll, Nina Larsson och deras riksdagskollegor ska avgöra det.

Övertygelsen om att staten måste korrigera medborgarnas val delar Larsson och Strandhäll fullt ut, trots att de formellt befinner sig på varsin sida om blockgränsen. Och ståndpunkten är så självklar i Sverige, ett slags offentlig grundvärdering, att den passerade kvällens debatt utan att ifrågasättas.

Men scenen i studion ger en missvisande bild. För om man lyfter blicken från den inrutade debatten och ser vad som faktiskt har hänt sedan 2022, upptäcker man att Tidöregeringen i det tysta har gjort en hel del. Inte allt, inte nog — men tillräckligt för att det inte ska kallas ingenting.

JiM-uppdraget — Jämställdhetsintegrering i Myndigheter — omfattade under perioden 2020–2025 53 myndigheter och en organisation. JiHU-uppdraget omfattade statliga universitet och högskolor samt Chalmers och Jönköping University. Sedan 2023 har skrivningar om JiM-uppdraget och återrapporteringskrav successivt tagits bort ur flera av dessa myndigheters regleringsbrev. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar själv att detta har tolkats som en signal om att arbetet inte längre är lika högt prioriterat. Detsamma gäller lärosätena. Och den nya konsekvensutredningsförordningen från 2024 tog bort kravet på att jämställdhetsanalyser måste ingå. De särskilda stödstrukturer som bar JiM och JiHU har inte förlängts i samma form. Just därför föreslår Jämställdhetsmyndigheten nu att DO, SCB, Statskontoret, UKÄ, UHR, länsstyrelserna och de själva ska knytas in i ett nytt långsiktigt stöd-, tillsyns- och uppföljningssystem.

De första stegen har tagits för att börja montera ned moralministerierna som har vuxit fram under de senaste decennierna. De normbyggande myndigheter som i stället för att utföra sina kärnuppgifter ägnar sig åt att mästra medborgarna, opinionsbilda och detaljstyra samhällslivet.

För jämställdhetsintegreringen är bara en gren i detta betydligt större system. Den samlade diskrimineringslagen från 2009, och särskilt skärpningen 2017, gjorde “aktiva åtgärder” till en obligatorisk fyrastegsprocess för alla arbetsgivare och utbildningsanordnare. I dag räcker det inte att avstå från diskriminering. Arbetsgivare ska i varje ögonblick kunna bevisa att de följer en påbjuden metod – en evig fyrastegsprocess som aldrig tar slut. Det gäller alla, även där inget konkret fall finns. Frånvaron av problem är i dag ett problem. En risk är något som ännu inte har skett, en diskriminering som inte inträffat, men som en nitisk tjänsteman kan identifiera.

Och i en färsk rapport rekommenderar Jämställdhetsmyndigheten att jämställdhetsintegreringen permanentas och fördjupas genom förordning eller annan varaktig styrning — för alla statliga myndigheter och lärosäten. Kommer Tidöregeringen stå emot?

Ja, Tidöregeringens bantning av ideologiproduktionen är verklig, men ofullständig. Det bekräftas nu av Jämställdhetsmyndighetens egen Resultatrapport 2026 (22/4), med den talande titeln Ojämn styrning ger ojämna resultat. Myndigheten beskriver att regeringens styrning har försvagats: antalet myndigheter med jämställdhetsmål i regleringsbrev har minskat från 99 (2020) till 39 (2024). Andelen myndigheter med jämställdhetsskrivningar överhuvudtaget har gått från 68 procent (2017) till 49 procent (2024). Färre har återrapporteringskrav, och efter januari 2026 saknas generell styrning om jämställdhetsintegrering i regleringsbreven.

För jämställdhetsapparaten är detta ett problem. För den som vill återföra myndigheter till sina kärnuppgifter är det snarare början på en sanering.

Och Nina Larsson är på flera sätt en aktiv pådrivare av moralministeriernas expansion. Hon har i konflikt med KD och SD drivit att behålla och utöka pappamånaderna.

Ta EU:s lönetransparensdirektiv. Sverige röstade nej till direktivet på EU-nivå den 23 maj 2023. När det ändå antogs presenterade Nina Larsson i januari i år en lagrådsremiss som hon själv beskrev sig som ”mycket glad” att lägga fram. Bland annat skulle skriftlig lönekartläggning krävas av arbetsgivare med 25 eller fler anställda – en uppmjukning från dagens 10. Direktivet i sig krävde dock en hel del: ett övervakningsorgan, sanktionsmöjligheter, offentliggörande av vissa löneuppgifter, och bevisbörda som kan flyttas över på arbetsgivaren om den brustit i sin transparens — vad Larsson själv beskrev som “en omvänd bevisbörda”. Sverige valde DO som nav i systemet, och lagrådsremissen innehöll även ändrade rättegångsregler och förlängd preskriptionstid. För att hantera det utökade uppdraget tillförde regeringen DO 25 miljoner extra för 2026 och 34 miljoner från 2027.

Men det saknades – som tur var – riksdagsmajoritet. SD var emot: Magnus Persson, SD-ordförande i arbetsmarknadsutskottet, kallade det ”ett dåligt förslag” och hänvisade till den svenska arbetsmarknadsmodellen. Även Socialdemokraterna hade starka invändningar. Enligt Kommunals chefsjurist Malin Sjunnebo, som satt i referensgruppen för LO:s räkning, stod Larsson länge på sig om att direktivet skulle genomföras. Hon förlorade. Almega tog efteråt öppet åt sig äran och konstaterade att stoppet skedde ”efter upprepade och tydliga påpekanden från Almega”. Efter Aftonbladets avslöjande lade regeringen ut ett pressmeddelande som inte nämnde den saknade riksdagsmajoriteten, utan förklarade att man ville skjuta fram genomförandet och verka för en riktad omförhandling av direktivet.

Det säger något om koalitionsdynamiken: Nina Larsson och Liberalerna vill gärna driva igenom mer jämställdhetspolitik än vad Tidöunderlaget tillåter. SD bromsade där det räknades. Frågan är vad som händer om det blir Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som bildar regering efter riksdagsvalet i höst?

Och det är just nu — i detta läge där styrningen har börjat krympa — som Jämställdhetsmyndigheten har lämnat in sin rekommendation.

Förra veckan släppte myndigheten sin slutredovisning av fem år med JiM och JiHU.

Så vad har det gett?

Resultatsammanställningen är diger. Hundratals prestationer radas upp: nya styrdokument, reviderade rutiner, genomförda utbildningar, framtagna handledningar, omgjorda kursplaner. Det finns workshops, nätverk och seminarieserier. Det finns checklistor och handledningar för checklistor. Det är ett imponerande maskineri. Problemet är bara att när man frågar vad allt detta faktiskt har förändrat i samhället — det där samhället utanför konferensrummen — blir rapporten försiktig. Effekter på samhällsnivå är, med dess egna ord, “i huvudsak långsiktiga och indirekta antaganden om bidrag till jämställdhetspolitiska mål, snarare än empiriskt påvisade förändringar under programperioden.”

I en av rapportens fallstudier kallas jämställdhetsmålen rentav för ”evighetsmål” och jämförs med kvalitetsarbete, som ju också är kontinuerligt. Men kvalitetsarbete har mätbara utfall: kortare väntetid, färre fel, snabbare leverans. Jämställdhetsintegreringen, konstaterar rapporten själv två kapitel senare, har “i huvudsak långsiktiga och indirekta antaganden om bidrag” — alltså inga sådana utfall. Analogin till kvalitetsarbete håller bara så länge man inte tittar efter, vilket alltför sällan görs.

Ta föräldraförsäkringen — det ämne som i söndags engagerade Strandhäll och Larsson mest. Försäkringskassan har under hela programperioden arbetat aktivt för ett mer jämställt uttag. Informationsinsatser, digitala tjänster, upprepade påminnelser. Rapporten konstaterar: “Det syns under perioden ingen utveckling mot ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkring, tillfällig föräldraförsäkring eller närståendepenning.” Tre verktyg, fem år, noll rörelse.

Men rapporten fortsätter:

Försäkringskassan bedömer att de ändå bidragit till målen […] utifrån att det är möjligt att uttaget varit mer ojämställt utan myndighetens insatser.

Det är möjligt. Det är också möjligt att skördarna varit sämre utan regndansen. Beviskravet är att något hade kunnat vara värre — och eftersom alla utfall hade kunnat vara värre, kan ingen insats någonsin misslyckas. Det är inte en bedömningsmetod. Det är en immunitet mot bedömning.

En liknande logik används även när något går i positiv riktning. När regeringens egen beräkningsmodell visar att kvinnor gynnas något mer av sänkta drivmedelsskatter, svarar Jämställdhetsmyndigheten att effekten sannolikt är överskattad, eftersom kvinnor äger färre bilar och kör kortare sträckor. Det kan förstås vara en fullt rimlig metodinvändning. Men det blottar också något större: även ett utfall som pekar åt ”rätt” håll måste först passera jämställdhetsapparatens tolkningsfilter.

För att summera: Ingen förändring, eller till och med en negativ utveckling, är också en framgång. Det hade ju kunnat vara värre. Och en positiv utveckling är egentligen en synvilla. Med den logiken behövs jämställdhetspolitiken alltid – oavsett utfall.

Och just den logik som Försäkringskassan applicerar på sina egna icke-resultat applicerar Jämställdhetsmyndigheten på den modell de utvärderar. Hur vet man att man lyckats med jämställdhetsstyrningen? Att man har med jämställdhetsstyrning! Modellen är framgångsrik för att den har spridit sig, och den bör fortsätta spridas för att den är framgångsrik. Definitionen av vad som är jämställdhet har blivit hur myndigheterna styr sig själva.

Resultatrapporten är nästan övertydlig på denna punkt. I vissa fall syns faktiska förändringar för medborgarna, men i de flesta fall består resultaten av aktivitet, samverkan, kunskapsproduktion och stärkta strukturer. Med andra ord: myndighetens egen bevisföring visar hur lätt processen blir sitt eget resultat. Maskinen producerar framför allt mer maskin.

Det är därför inte förvånande att Jämställdhetsmyndigheten rekommenderar en permanent förordning som omfattar alla statliga myndigheter och lärosäten. Den vill utse sexton myndigheter till sektorsansvariga med “stödjande och pådrivande ansvar”. Den vill ha fleråriga strategier, skärpt uppföljning och fler indikatorer. Listan över områden som ska jämställdhetsintegreras utvidgas: totalförsvaret, klimatomställningen, AI, med mera. Mer, mer, mer, överallt, hela tiden och för alltid.

En sak rapporten inte gör är att granska den myndighet som skrivit den. Jämställdhetsmyndigheten framträder som stödjande, samordnande och rekommenderande — aldrig som föremål för den kritiska granskning den ägnar åt andra.

Av myndighetens 136 anställda är 82 procent kvinnor.1 I kärnverksamheten är andelen 91 procent. År 2018 var andelen kvinnor 75 procent. Med myndighetens egna mått har alltså ojämställdheten ökat hos myndigheten vars uppdrag är att bekämpa den.

Förklaringen? Jämställdhetsmyndigheten svarar att den arbetar med ”kompetensbaserad rekrytering” och anställer ”rätt kompetens på rätt plats”. Den skeva könsfördelningen beror, enligt myndigheten, på en könssegregerad arbetsmarknad och på att det främst är kvinnor som arbetar med flera av myndighetens sakområden.

Samma mönster återkommer i kommunerna. har visat hur ansvariga på kommunala verksamheter där kvinnliga chefer dominerar stort förklarar utfallet med just kompetensrekrytering. Jämställdhet och normkritik låter neutralt, men gäller sällan när det är kvinnor som dominerar.

Det är samma argument som privata arbetsgivare anför när de råkar ha fler män – och som jämställdhetsapparaten då underkänner. När det är fler män kallas det patriarkal struktur. När kvinnor är flest heter det kompetens.

Den asymmetrin är inte slumpmässig. Den är inskriven i Jämställdhetsmyndighetens egen analys. Rapporten har ett eget kapitel om motstånd. Det handlar inte om motstånd utifrån — från medborgare, opposition eller debattörer — utan om motstånd inifrån, från medarbetarna på de myndigheter som ska genomföra integreringen. Listan över vad som klassas som sådant motstånd är talande.

Skatteverket räknar dit medarbetares “rädsla för att arbetet ska gå till överdrift”. Trafikverket räknar dit “uppfattningar om att behovet av fortsatt jämställdhetsarbete inte föreligger eller att frågorna ligger utanför den egna rollen”. Folke Bernadotteakademin noterar att “jämställdhet ses i vissa fall mer som en värderingsfråga än ett arbete som ska genomföras”. Och i akademin verkar motståndet, enligt rapporten, “genom föreställningar om neutralitet och meritokrati”.

Läs det igen. Oron för överdrift är motstånd. Bedömningen att en fråga ligger utanför ens uppdrag är motstånd. Tron på meritokrati är motstånd. Att se jämställdhet som en värderingsfråga snarare än en operativ uppgift — också motstånd. I Jämställdhetsmyndighetens system finns inga legitima invändningar. Det finns bara olika sorters motstånd som ska hanteras.

Jämställdhetsmyndighetens rekommendationer måste läsas i rätt ljus. Myndigheten föreslår en permanent förordning som omfattar alla statliga myndigheter. Det är en myndighet som sett sitt mandat minska under Tidöregeringen och som nu försöker bygga in sig själv i statens grundstruktur så djupt att ingen framtida regering ska kunna göra det som den sittande redan har börjat göra. Förordning i stället för regleringsbrev. Obligatorium i stället för prioritering. Man vill göra styrformen svår, helst omöjlig, att dra tillbaka.

Det stora är inte anslaget. Det stora är anspråket. Jämställdhetsmyndigheten vill inte bara finansiera projekt och agera stöd. Den vill bestämma hur staten ska se på varje samhällsproblem.

Med allt detta sagt, är inte varje jämställdhetspolitisk åtgärd fel. Viktiga områden som kontaktförbud, arbete mot hedersförtryck och skydd för våldsutsatta kvinnor har också prioriterats av sittande regering. Brottsoffermyndighetens höjning av ersättningen vid våldtäkt i nära relation från 250 000 till 300 000 kronor är ett sådant exempel på faktiskt utfall, även om det gärna hade fått vara en ännu större höjning. Det finns viktigt jämställdhetsarbete att utföra, och en del som görs.

Men det är något annat än att vilja göra jämställdhetsintegrering till överideologi för hela staten, och helst alla företag.

Det som nu sker i relativ tystnad är den största tysta borgerliga reformen av jämställdhetspolitiken på decennier. Visst, den är ofullständig och motsägelsefull, men den är verklig. Är det bara en tillfällig respit?

Tidöpartierna har nu ett val. Antingen gör de som Jämställdhetsmyndigheten vill och permanentar jämställdhetsintegreringen. Eller så slutför de vad de har påbörjat: avvecklingen av moralministerierna.

Ivar Arpi

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Veckans avsnitt tar avstamp i Ivars medverkan i söndagens SVT:s Agenda som handlade om jämställdhet. I debatten mellan jämställdhetsminister Nina Larsson (L) och Annika Strandhäll, jämställdhetspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, var enigheten mellan dem större än vad debattens hetta gav sken av. Båda anslöt sig till den återkommande berättelsen om att jämställdheten hotas och därför måste styras hårdare.

Vi pratar vidare om Jämställdhetsmyndighetens slutrapport om jämställdhetsintegrering i myndigheter, högskolor och universitet. Där kan man se hur samma logik återkommer överallt: när utfallet är svagt blir slutsatsen ändå mer process, mer uppföljning och mer styrning. Samtalet kretsar kring hur jämställdhetspolitiken har glidit från lika behandling och individuell frihet till ett självspelande byråkratiskt maskineri som mäter, korrigerar och vill forma människors val – samtidigt som frågor om meritokrati, neutralitet och akademisk frihet trängs undan.

Bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Del 1 visade hur UniSAFE blåste upp siffrorna om genusbaserat våld i akademin. Med en icke-validerad metod kunde obehagliga blickar räknas in i samma mått som fysiska övergrepp, och trots intern kritik och tydliga metodbrister lyftes de mest alarmistiska siffrorna fram. När forskaren Lisa protesterade mot detta marginaliserades hon och lämnade till slut projektet.

Men där tog historien inte slut. När siffran väl hade lanserats började den leva sitt eget liv – i Bryssel, i UNESCO och i nya EU-finansierade satsningar. Del 2 visar hur ett vetenskapligt svagt mått blev politisk hårdvaluta.

Dopa Rak höger – bli prenumerant!

Dopade siffror fortplantar sig inom EU

Bakom mallen fanns inte bara UniSAFE. Redan 2017 lanserades GENDERACTION, ett EU-finansierat projekt inom Horisont 2020 som etablerade ett nätverk av nationella kontaktpunkter för att främja EU:s jämställdhetsmål inom forskningen. Uppföljaren, GENDERACTIONplus (2022–2025), breddade arbetet och inriktades särskilt på praktiska åtgärder mot genusbaserat våld inom akademin.²⁶ Fredrik Bondestams ”zero-tolerance-mall” utvecklades inom detta senare projekt.

När resultaten från UniSAFE spreds till Bryssel förvandlades de ifrågasatta siffrorna snabbt till oemotsagd sanning. EU:s nya Zero-Tolerance Code of Conduct citerade siffran att “nästan två av tre kvinnliga respondenter”²⁷ inom europeisk akademi utsatts för genusbaserat våld – utan att nämna vare sig den extremt låga svarsfrekvensen (3,9 procent)²⁸ eller att Latcheva-skalans mått saknade både tidsavgränsning och vetenskaplig validering.²⁹

I februari i år lyfte EU-kommissionen dessutom fram UniSAFE som en “success story” på sin portal för forskning och innovation, där resultatet att 62 procent utsatts för genusbaserat våld beskrivs som “unprecedented results” – samtidigt nämns inte med ett ord att endast 3,9 procent av de tillfrågade faktiskt svarade.³⁰

De siffror som väckt oro för överdrifter blev nu grunden för policybeslut, finansieringar och internationella kampanjer.

Trots att UniSAFE:s egen metodrapport³¹ uttryckligen varnade för att bortfall och mätproblem kunde snedvrida resultaten, lyftes siffran fram som ett av huvudargumenten för nya EU-åtgärder – utan att metodbegränsningarna tydligt framhölls.

När Fredrik Bondestam och Sofia Strid stod på scenen vid EU-konferensen Ending gender-based violence in academia i Prag (november 2022) talade de med stor emfas om forskningsläget.

Bondestam slog fast:

We have the data on prevalence in place. We have all the stories […] so we know therefore that there are no more excuses for keeping silent, passive, ignorant, or even tolerant.”

Strid fyllde på att våldet blivit “a near normalized part” av akademisk kultur och att “two in three staff and students had experienced some form of gender-based violence.” Bondestam skärpte budskapet ytterligare:

Combating gender-based violence as a mandatory EU-requirement needs to be put in place now. This is not optional.

Bakom talarna projicerades omslaget till den sammanfattningsrapport (Lipinsky m.fl. 2022) som utgör huvudkällan för siffran 62 procent. I själva rapporttexten – som publiken inte kunde läsa – står tydligt att det totala bortfallet uppgick till 96 procent (svarsfrekvens 3,9 %, bara 2,7 % bland studenter). Varken den uppgiften eller andra metodvarningar nämndes i presentationen.

Det fanns inte utrymme för tvivel. Halvvägs in bad Bondestam om ursäkt för att “han kanske låter arg”; Strid svarade: “I want you to be angry. I want us all to be angry. Anger is good.” Den öppna uppmaningen till ilska förstärkte intrycket av ett aktivistiskt, snarare än vetenskapligt neutralt, framförande — samtidigt som den extrema bortfallssiffran förblev outsagd.³²

Siffran låg sedan till grund för riktlinjer som krävde skärpta policyer, internutbildningar och åtgärdsprogram vid europeiska lärosäten. I ansökan till GenderSAFE-projektet³³, där 62-procentsiffran lyftes fram som ett nyckelargument, nämns överhuvudtaget inte dessa metodologiska begränsningar. UniSAFE:s resultat blev därmed en hörnsten i GenderSAFE:s arbete och i EU:s nolltoleransinitiativ.

Men spridningen stannade inte vid EU:s egna åtgärder.

UniSAFE-forskarna Anne-Laure Humbert och Sofia Strid har i senare forskning³⁴ diskuterat fenomenet ”unwilling trust”³⁵: att offer för genusbaserat våld tvingas lita på institutioner trots att dessa ofta prioriterar sitt eget anseende framför de utsattas bästa. Ironiskt nog beskriver begreppet också träffande UniSAFE-projektets egen hantering av prevalenssiffran (62 procent utsatta, med 66 procent för kvinnor). Trots väldokumenterade metodologiska svagheter, låg svarsfrekvens (3,9 procent) och avsaknad av validering och tidsavgränsning spreds den spektakulära siffran snabbt okritiskt.

I UNESCO:s rapport The Safety of Scientific Researchers (2023)³⁶ framhålls UniSAFE:s siffra som ett huvudresultat med stora bokstäver, utan någon diskussion om metodproblem eller bortfall – samtidigt som UNESCO i andra delar av samma rapport explicit varnar för just den typen av metodbrister i liknande studier. Här blir ironin särskilt tydlig: UniSAFE:s egen bristfälliga siffra legitimeras genom UNESCO och används globalt för nya initiativ mot genusbaserat våld, trots att den enligt UNESCO:s egna kriterier borde ha diskvalificerats.³⁷

Så har det osäkra måttet, trots att forskarna själva känner till metodbristerna, fått eget liv³⁸ – och utgör nu grunden för policysatsningar och miljoninvesteringar långt utanför Europa.

Metodkritik hördes nästan bara i akademiska kretsar. Forskare pekade på självselektion och avsaknad av validering – men lade ofta till brasklappen att verkligheten kunde vara ännu värre. Så blev ett osäkert mått grund för EU:s policy och miljardprogram mot genusbaserat våld.

Lisa fick snart se sina invändningar eka internationellt. En metodexpert vid GESIS, ansvarig för översättningskvalitet, upptäckte att den svenska enkäten saknade den obligatoriska andrahandsgranskaren: Fredrik Bondestam hade översatt själv. I ett mejl skrev experten att agerandet visade ”fullständig ignorans mot kvalitetsstandarder för interkulturella enkäter” och riskerade ”allvarliga konsekvenser för datakvaliteten”.

Efter hennes protest ströks namnet – men först efter att rapporten hunnit publiceras internationellt.³⁹ “Det var redan för sent”, säger Lisa. “Skadan var gjord. Det var ingen liten formalitet – det riskerade hela datakvaliteten.”

När jag frågar Sofia Strid om hennes ansvar för översättningen hävdar hon att processen sköttes enligt bästa praxis av GESIS och att ansvaret var kollektivt. Men GESIS egen metodexpert riktade uttrycklig kritik mot den svenska översättningen, eftersom Fredrik Bondestam ensam ansvarade för den utan extern kvalitetsgranskning. Strids påstående stämmer alltså inte överens med den dokumenterade kritiken från GESIS.

Men användningen av osäkra siffror utan metodologiska förbehåll stannade inte vid UniSAFE. Även i svensk politik har liknande mönster blivit tydliga.

Helt nyligen använde utbildningsminister Johan Pehrson (L) resultat från en SULF-undersökning där fyra av tio universitetsanställda uppgav att de någon gång utsatts för hot eller trakasserier. Trots att forskarna betonade studiens stora bortfall (83 procent) och behovet av försiktig tolkning, presenterades siffrorna utan reservationer – även vid regeringens officiella pressträff.

Pehrson gick ännu längre och lyfte fram våld som ett allvarligt hot mot den akademiska friheten. I själva verket var det bara omkring en procent av de svarande som någon gång under sin karriär utsatts för fysiskt våld.

Jämfört med andra yrkesgrupper är detta en låg andel. Vad gäller fysiskt våld utsätts varje år (inte för hela karriären) 44 procent av lågstadielärarna, 15 procent av högstadielärarna, 54 procent av fritidspedagogerna och 35 procent av vård- och omsorgspersonal.⁴⁰

Att använda ett så svagt och selektivt underlag för att måla upp en bild av ett omfattande hot skapar en missvisande bild – och riskerar att underminera förtroendet för verkliga problem.

Precis som i fallet med Latcheva-skalan verkar frestelsen att använda dramatiska siffror väga tyngre än viljan att redovisa verkligheten korrekt.

För Lisa blev detta mer än ett mönster i offentligheten – hon fick erfara vad som hände när metodkritik utmanade en redan etablerad siffra inifrån.

Bombhotet fick interna kritiker att tystna

Höga prevalenstal behövdes för legitimitet och fortsatt finansiering; därför blev kritik mot Latcheva-skalans validitet känslig. Lisa marginaliserades snabbt på grund av sin kritik, och flera medarbetare valde tystnad för att undvika exkludering. ”Jag vet att det är smart att vara tyst i många situationer”, säger Lisa, ”men det är inte min grej.”

Efter ett anonymt bombhot mot sekretariatet i december 2018 blev klimatet ännu mer defensivt. Efter bombhotet upplevde Lisa att sekretariatet slöt sig mer inåt. Fredrik Bondestam bad henne ”stänga ned LinkedIn” för att undvika angrepp. Man byggde murar och fick ännu svårare att ta kritik, menar hon.

Flera anställda beskriver en övervakad lojalitet: ”Det räckte inte att vara tyst – du förväntades säga rätt saker.”

Lisas historia visar hur forskningens gränser förskjuts och resultat blir användbara verktyg, även när de svajar betänkligt. Efter att hon lämnat projektet fortsatte siffran att ”två av tre kvinnor utsatts för genusbaserat våld” inom högskolan spridas vidare som beslutsunderlag – bland annat när EU beviljade 22 miljoner kronor till uppföljaren GenderSAFE. Metodbristerna som Lisa en gång försökte varna för utgör nu hörnstenen i EU:s officiella strategi. Och Bondestam står som huvudförfattare i flera av de rapporter som anför siffran som bevis.

Fredrik Bondestam avböjer oftast öppna debatter om metodfrågan. I sitt skriftliga svar till denna granskning betonar han sin begränsade roll och hänvisar metodfrågor vidare till andra forskare inom UniSAFE-projektet. Han menar att resultaten är giltiga eftersom de statistiskt viktats mot populationen, men berör inte explicit kritiken om avsaknad av tidsavgränsning och adekvat validering. I mejlet tonar han även ned sitt ansvar och beskriver sig enbart som ”rådgivande forskare” vid enkätens framtagande – trots att dokumentation från UniSAFE och GenderSAFE visar att han varit medförfattare till metodavsnitt, deltagit i analysutformning och fungerat som officiell talesperson för projektet.

Två år senare leder Sofia Strid EU-projektet GenderSAFE. Trots den omfattande metodkritiken lutar hon sig fortfarande mot UniSAFE:s siffror, som snabbt etablerades som oomstridda argument vid internationella konferenser – inte minst toppmötet i Bilbao under Spaniens EU-ordförandeskap.⁴¹ Där nämns siffran helt utan brasklappar.⁴²

Tillsammans med Fredrik Bondestam lyfte hon aktivt fram siffran “två av tre” som ett centralt bevis för behovet av strukturella förändringar inom akademin, vid flera EU-konferenser, policyseminarier i Bryssel och nätverksträffar för jämställdhet inom högre utbildning, där siffran återkom som ett nyckelargument både för nya initiativ och för att motivera ytterligare EU-finansiering. Även Strid bagatelliserar i sitt skriftliga svar det individuella ansvaret och framhåller det som kollektivt, trots att hon som vetenskaplig koordinator hade ett uttalat ansvar för att samordna UniSAFE-projektets forskningsdelar. Metodologiska brister, som hon nu säger sig inte känna till, är samtidigt tydligt dokumenterade i material hon själv haft ansvar för att producera och kommunicera.

Lisa såg allt detta hända. Hon såg hur forskningen blev aktivism, och hur fakta böjdes för att ”omvandla kunskap till transformation”, som Bondestam själv skriver.

”Vi måste låta data tala, inte våra önskningar,” säger hon när hon blickar tillbaka.

Det var aldrig fråga om vad som var sant, det var fråga om vad som var rätt sak att säga.

Ju större siffror, desto större legitimitet – och fler resurser.

Epilog

I dag arbetar Lisa med praktiskt stöd till utsatta kvinnor, långt från akademiskt rampljus. ”Egentligen vill jag mest lämna allt detta bakom mig,” säger hon. ”Och det har jag, på det stora hela. Men det är viktigt att det kommer fram.”

Fyra trappor upp ligger fortfarande Nationella sekretariatet för genusforskning. På hemsidan talar man om inkludering, men Lisa är inte längre kvar där. Siffran 62 procent lever dock vidare.

Ivar Arpi

Share

Fotnoter och komplett källförteckning hittas här.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

I dag gästas Rak höger av religionshistorikern David Thurfjell, aktuell med Anspråkstagen – människans bot mot meningslösheten (Norstedts). I boken försöker han förstå varför så många unga upplever tomhet trots historiskt goda materiella villkor, trygghet och frihet. Vi pratar om meningskrisen som något mer än psykisk ohälsa, om hur moderniteten klippt av gamla rottrådar till gemenskaper, traditioner och landskap, och om hans försök att hitta en väg tillbaka – genom relationer, kärlek, självförädling och modet att låta sig tas i anspråk.

Var meningsfull, bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Trapphuset är tyst och ödsligt. Lisa står längst ner, med handen på räcket, blickar upp mot fjärde våningen. Där ligger hennes arbetsplats – Nationella sekretariatet för genusforskning – men dit når hon inte längre. Det finns ingen hiss, och hennes lungproblem gör trapporna omöjliga. När hon först påpekade problemet blev reaktionen från ledningen nonchalant: ”Det får vi se över sen.” Men ingen såg över det. Snart började hon misstänka att placeringen kanske inte var helt slumpmässig. Det var kollegorna och cheferna hon hamnat i konflikt med, och ingen tänkte anstränga sig för att lösa hennes situation.

Bli prenumerant på Rak höger!

Lisa disputerade i psykologi med en avhandling om professionellas bemötande av personer utsatta för övergrepp. Hon hade publicerat artiklar i internationella tidskrifter och lett forskningsprojekt finansierade av bland annat Brottsoffermyndigheten. Metodologi och trovärdighetsbedömning var hennes specialitet. Hon hade sett mer än de flesta, och visste att slarv eller metodfel kunde ge katastrofala resultat när man forskade om utsatthet.

När hon bad att få vara med på sekretariatets möten via länk nekades hon. De andra satt tillsammans, hon satt ensam hemma vid köksbordet och försökte hänga med. ”Det var inte bara svårt praktiskt – det kändes som en medveten strategi för att tysta mig,” säger hon.

Under hösten 2022 besvarades hennes mejl alltmer sällan. Viktiga beslut fattades utan hennes vetskap. Det borde aldrig ha blivit så här. Våren 2025, två år efter vårt första samtal, har Lisa lämnat sekretariatet efter en lång tids sjukskrivning och utfrysning. Men problemen började långt tidigare.

Den svenska rapporten skrevs inom ramen för UniSAFE (2021–2024) var ett EU-finansierat forskningsprojekt med deltagare från 46 universitet i 15 europeiska länder. Projektets enkät besvarades av drygt 42 000 personer, med resultatet där 62 procent angav att de hade upplevt minst en form av genusbaserat våld (56% av männen och 66% av kvinnorna). Vad som aldrig nämndes i officiell kommunikation var att svarsfrekvensen endast var 3,9 procent.

Första gången Lisa såg siffran från Latcheva-skalan blev hon kall. Femtiotre procent – mer än varannan kvinnlig doktorand skulle vara utsatt. Hon visste exakt vad det innebar: allvarliga övergrepp blandades ihop med obehagliga blickar och opassande kommentarer. Projektets egen metodrapport erkände att skalan hade brister, ändå lyfte projektledningen fram den högsta siffran. Fredrik Bondestam, chef för sekretariatet och vetenskapligt ansvarig för projektet, var drivande i hur siffrorna presenterades. Lisa anade tidigt hur forskningen riskerade att politiseras. Men när hon ifrågasatte varför just den mest spektakulära siffran användes utan reservationer möttes hon av undvikande svar. Hon såg även ett annat problem: skalan hade aldrig validerats externt, något som projektets egen metodrapport erkände.

”Jag ifrågasätter inte kvinnors utsatthet – tvärtom har jag forskat om detta under hela min karriär”, säger Lisa. ”Men forskningen måste göras rätt. När jag såg hur siffrorna användes förstod jag direkt att något gått allvarligt fel.”

Lisa var heller inte ensam i sin kritik. Flera etablerade forskare, däribland Christina Björklund från Karolinska Institutet och KI:s tidigare prorektor Karin Dahlman-Wright, uttryckte samma metodologiska invändningar. Men projektledningen under Bondestams ledning förblev orubblig. Situationen blev snabbt ohållbar.

”Jag orkade inte längre. Jag insåg att jag var tvungen att lämna”, säger hon.

Hon visste inte då hur långt historien skulle sträcka sig, eller att hon snart skulle behöva kämpa för att återfå sin hälsa.

Siffror som inte fick ifrågasättas

Projektets kärna var en paneuropeisk enkät – i Sverige genomförd av en grupp lärosäten och ledd av Nationella sekretariatet för genusforskning – som skulle kartlägga utsatthet i svensk högskola. Huvudmåttet byggde på elva frågor konstruerade av den österrikiska forskaren Rossalina Latcheva. Metoden – en beteendelista – frågade inte direkt om trakasserier eller övergrepp utan räknade alla svar utom ett »nej« som utsatthet. En obehaglig blick hamnade därmed i samma stapel som ett fysiskt övergrepp.

Latcheva-skalan ifrågasattes redan internt. Den hade aldrig validerats externt och saknade en tydlig tidsavgränsning. Måttet fångar om respondenterna någon gång under sin tid i akademin upplevt genusbaserat våld, oavsett allvarlighetsgrad eller när det skedde, vilket gör resultaten svårtolkade och ännu svårare att använda praktiskt. EU-kommissionens metodhandbok (Eurostat, 2021) betonar att enkäter om våldsutsatthet bör ha tydligt definierade referensperioder – ”livstid” och ”senaste 12 månaderna” – för att minska risken för minnesfel och göra resultaten jämförbara. Manualen understryker också vikten av att frågeinstrument genomgår kognitiva tester och pilotstudier före bredare användning i policyarbete. Även om UniSAFE genomförde interna tester, uppfyller inte Latcheva-skalan EU-kommissionens rekommendationer fullt ut, vilket påverkar resultatens tillförlitlighet och användbarhet.

Lisa påpekar när vi pratar att de faktiskt inte behövde förlita sig enbart på en enda skala:

Utöver Latcheva använde vi en validerad skala – Copenhagen Psycho-Social Questionnaire – där vi ställde frågan om personen under de senaste tolv månaderna hade du blivit utsatt för icke önskvärd sexuell uppmärksamhet, men den siffran hamnade i fotnoterna.

Den validerade och 12-månadersbundna Copenhagen Psycho-Social Questionnaire (COPSOQ) visade att 3,5 procent varit utsatta. Och COPSOQ har just de kvaliteter Latcheva-skalan saknar: psykometrisk validering, tydlig tidsram och hög reliabilitet – kontrasten kunde knappt bli tydligare. Trots detta presenterade projektledningen – med Fredrik Bondestam i spetsen – Latcheva-skalans högsta siffra, 53 procent, som huvudresultat. Doktorander och anställda angav främst kollegor som förövare, medan studenter pekade ut andra studenter – nyanser som aldrig nådde pressmeddelandet.

I sitt skriftliga svar till mig berör Strid inte kritiken mot Latcheva-skalan – att den saknade validering och tidsavgränsning – trots att dessa brister nämnts i projektets egna metodrapporter.

Ironiskt nog hade Bondestam själv redan 2018 varnat för just denna typ av listor. I Vetenskapsrådets översikt Sexuella trakasserier i akademin konstaterade han, ihop med medförfattaren Maja Lundqvist, att prevalens kan pendla “från två till nittiotre procent” beroende på metod​, och varnade för risken med sådana variationer. Ändå användes 2021 en metod som gav just en mycket hög siffra, med de kända bristerna (ingen validering, ingen tidsavgränsning).

Det var flera forskare reagerade på hur Latcheva-skalan användes.

När jag pratar med Karin Dahlman-Wright, då prorektor vid Karolinska Institutet, konstaterar hon att det sammanslagna måttet var svårt att använda i praktiken: ”Utan en tydlig tidsram blir resultaten omöjliga att följa upp eller förebygga.”

Projektets kvantanalytiker Christina Björklund invänder särskilt mot det binära räknandet:

Att bli tittad på likställs med ett övergrepp. Man borde ha utforskat det mer. Jag är ju kvantforskare och tycker att det är viktigt med empiri. När man använder skalor ska de mäta det man har tänkt att det ska mäta.

Liknande kritik återfinns internationellt. En färsk studie i Scottish Journal of Political Economy visar hur beteendelistor kan ge mycket högre siffror än direktfrågor. Forskaren Reshma Jagsi har länge varnat för att vaga listor blåser upp siffror och skadar trovärdigheten. Latcheva själv betonar att skalan bör kompletteras med andra mått för att ge en rättvisande bild. I den svenska studien justerade dessutom Statistiska centralbyrån (SCB) flera av svarsalternativen – något som enligt Lisa ytterligare kan ha försvårat internationella jämförelser och försvagat skalans validitet.

När Lisa pressade på om validitet (mäter skalan verkligen rätt sak?) svarade Bondestam med resonemang om reliabilitet (samma resultat vid upprepning).
”Validiteten, själva kärnfrågan om skalan verkligen mäter det den ska, var aldrig säkerställd”, säger Lisa.

Trots intern kritik och metodologiska reservationer fortsatte den uppblåsta siffran att spridas utan förbehåll – först i Sverige, sedan i hela Europa.

När jag mejlar Sofia Strid, vetenskaplig koordinator för UniSAFE, uppger hon att hon inte kände till någon specifik intern reservation, men medger att metodologiska risker, inklusive bortfallsbias, diskuterats i projektets offentliga rapporter. UniSAFE:s egen metodrapport konstaterar uttryckligen att den låga svarsfrekvensen innebär en ”risk för en snedvriden bild”.

I sitt skriftliga svar hävdar Strid att svarsfrekvensen “inte ogiltigförklarar resultaten” och att robusta statistiska viktningar använts. Samtidigt slår metodrapporten, som Strid alltså varit med och samordnat, fast att viktningsmetoder inte kan undanröja risken för snedvridning vid ett så omfattande bortfall. Rent vetenskapligt kan inga viktningar i världen rädda ett så extremt skevt urval. En svarsfrekvens på endast 3,9 procent innebär att de som valt att delta kan skilja sig systematiskt från dem som inte svarat – vilket gör det omöjligt att generalisera resultaten till hela populationen, oavsett hur stabila svaren är inom gruppen.

Problemet med viktning är ännu mer fundamentalt än så. UniSAFE:s viktningar baserades enbart på kön och yrkesstatus (student/doktorand/anställd), vilket ignorerar att urvalet sannolikt är systematiskt snedvridet på andra avgörande punkter. Om benägenheten att svara främst styrts av egen utsatthet för genusbaserat våld eller av ett särskilt starkt intresse för genusfrågor – två variabler som helt saknas i registren och därmed inte kan viktas in – hjälper det inte att väga på kön och status. Tvärtom kan detta förfarande förstärka den skevhet man försöker kompensera för.

Som flera surveymetodologer påpekat (Bethlehem 2008; Kulas 2018) kan vikter endast korrigera skevheter om bortfallet är slumpmässigt betingat av observerade variabler. Finns det systematiska skillnader i något man inte har mätt – exempelvis erfarenhet av eller benägenhet att rapportera trakasserier – kvarstår denna skevhet som en dold och okorrigerbar felkälla.

I klartext: Man kan bara justera för det man faktiskt har information om. Situationen påminner därmed om Donald Rumsfelds klassiska resonemang om knowns unknowns och unknown unknowns. De faktorer man känner till – kön och yrkesroll – går att justera. Men det verkliga problemet är alla de unknown unknowns, alltså alla faktorer vi varken har data på eller ens fantasi nog att föreställa oss, men som ändå kan explodera som statistiska blindgångare. Finns viktiga skillnader mellan de få som svarat och den stora majoritet som inte gjort det, kan resultaten därför ge en missvisande bild – oavsett hur avancerade statistiska metoder man använder.

Ändå fortsatte Strid att offentligt lyfta fram siffran om 62 procent som ett huvudresultat, utan att tydligt redovisa omfattningen av de metodologiska risker som dokumenterats i UniSAFE:s egen metodrapport. Hon underlät att nämna att bortfallsbias och bristande validering kunde ge systematiska mätfel – en varning som fanns i det material hon själv haft ansvar för att samordna och kommunicera.

När siffran väl etablerats i den svenska debatten spreds den snabbt vidare i medier och politiska sammanhang, där resultaten återgavs utan kritiska förbehåll. Mönstret från Sverige skulle snart upprepas på europeisk nivå.

Marginaliserad för att hon påtalade brister

Den kritik som växte fram mot mätmetoderna inom projektet speglar en bredare oro inom akademin. I en essä i Kvartal varnar filosofen Fredrik Svenaeus för att begreppet sexuella trakasserier i akademin håller på att ”förvandlas till något som i många fall upplevs som bagatellartat eftersom det är frågan om oblyga blickar, klumpiga skämt eller pinsam flört, inte om tafsande eller sexuella kommentarer.” En sådan urvattning, menar han, riskerar att ”skada både forskningens trovärdighet och det konkreta arbetet mot verkliga övergrepp”.

Den tendens Svenaeus pekar på – där kritiska röster marginaliseras och begrepp urvattnas – blev för Lisa en konkret verklighet i arbetet med UniSAFE. Inifrån projektet såg hon hur metodkritik snabbt kom att uppfattas som ett hot mot hela satsningen. ”När jag ändå försökte lyfta problemen, blev jag marginaliserad”, säger hon.

Det räckte med att någon en enda gång fått en obehaglig blick för att hamna i samma kategori som fysiska övergrepp – något Lisa kallar absurt: ”Att likställa att någon tittar obehagligt med att bli fysiskt fasthållen – hur kan man kalla det samma sak? Det är inte vetenskap, det är en ideologisk slutsats förklädd i forskningsdräkt.”

Fredrik Bondestam hade samtidigt en unik maktposition som chef, talesperson och ansvarig forskare. Trots en intern metodbilaga som uttryckligen varnade för risker med missvisande resultat lät han den mest uppseendeväckande siffran – över 50 procent – spridas utan förbehåll. Kritiker pekade på en intressekonflikt: varje invändning mot metoden uppfattades snarare som ett politiskt angrepp än som en vetenskaplig diskussion.

Mönstret var inte nytt. Tidigare medarbetaren Anna-Karin Wyndhamn har beskrivit hur metodkritik möttes av kyla och gradvis uteslutning.

När Latcheva-siffran (53 procent i Sverige, 62 procent i EU) publicerades, slog påståendet ”två av tre kvinnor utsatta för genusbaserat våld” igenom omedelbart i svenska medier. På bara några månader återgavs siffran i ett stort antal artiklar, ledare och debattinlägg – utan att någon gång nämna att den centrala siffran byggde på en svarsfrekvens så låg att den enligt vedertagen vetenskaplig standard borde ha diskvalificerat hela undersökningen. Enligt vad som framkommer i mediegenomgången tycks ingen journalist heller ha ställt några frågor till projektledningen om varför de valt att använda en siffra med så uppenbara metodologiska svagheter, trots att dessa nämndes i de egna rapporterna. Denna typ av okritisk spridning är typisk för vad Svenaeus beskriver som ”politiska normer som ersatt sanningssökandet” inom delar av dagens akademi.

När jag mejlar honom om det svarar Fredrik Bondestam att den låga svarsfrekvensen hanterades med en statistisk metod (multi-level RIM) där svaren vägts efter kön, personal­kategori och ämnesområde. Tanken med detta är att resultaten ska bli representativa för hela universitets­befolkningen. Men UniSAFE:s egen metodrapport medger att denna viktning endast kan kompensera för kända skevheter. Rapporten erkänner också att det kan finnas osynliga faktorer, exempelvis att personer med egna erfarenheter av trakasserier oftare väljer att delta. Därför går det enligt rapporten inte att säga med säkerhet åt vilket håll eller hur mycket resultaten fortfarande kan vara snedvridna.

I Sverige var svarsfrekvensen förvisso högre (31,9 procent), men bland studenter – den grupp medier och fackförbund oftast fokuserade på – var den endast 24 procent. Dessutom hade bara tolv procent av dem som rapporterat utsatthet gjort en formell anmälan, något som UniSAFE:s egna analytiker beskrivit som ”ett otillräckligt policymått”.

Ändå framställdes UniSAFE som Europas mest robusta evidens – “den mest omfattande studien hittills”. I en debattartikel i fackförbundet Publikt (november 2022) krävde Sofia Strid och Fredrik Bondestam en nollvision mot genusbaserat våld – utan att nämna metodbristerna eller metodrapportens varning om att resultaten kunde ge en felaktig bild. Inte heller nämndes den lägre siffran som framkommit med COPSOQ.

Under 2023–2024 användes UniSAFE-siffrorna offensivt i workshops, upprop och ansökningar till nya EU-projekt – där resultaten inte bara legitimerade krav på åtgärder utan också blev ett strategiskt verktyg för att säkra fortsatt finansiering. Trots kända metodproblem användes siffrorna som centrala bevis i ansökan till GenderSAFE, som senare beviljades stöd från EU:s forskningsprogram. Varken i ansökan eller i projektpresentationerna nämndes de omfattande bortfallsproblemen eller risken för snedvridna resultat – trots att UniSAFE:s egen metodrapport tydligt varnat för båda.

I efterhand har Bondestam hävdat att UniSAFE-resultaten inte “säkrade” ansökan. Projektets dokumentation visar dock att siffrorna lyftes fram som en central del av ansökan och behovsbeskrivningen.

Samtidigt som ansökningarna rullade vidare på siffrornas kraft, blev Lisa alltmer utfryst. Lisas mejl besvarades alltmer sällan, hon uteslöts från möten, och hennes namn plockades bort från officiella projektlistor. Hon fick kämpa för att få bort sitt namn från EU-projektets dokumentation. Till slut placerades hon på ett kontor fyra trappor upp utan hiss, trots sina lungproblem. Hösten 2022 nådde hon sin gräns:

Jag förstod att jag måste lämna. Det blev en vändpunkt – inte för att något blev bättre, utan för att jag vägrade låta siffrorna stå oemotsagda.

Ivar Arpi

Fotnoter och komplett källförteckning hittas här.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Som några av er kanske redan vet är jag en hängiven läsare av Cormac McCarthy. Hans böcker har betytt – och betyder fortfarande – oerhört mycket för mig, inte bara ur ett estetiskt perspektiv utan på ett djupare, existentiellt plan. Därför är det i dag en ära för mig att få tala med en av de främsta forskarna på McCarthys verk: Steven Frye, professor i amerikansk litteratur och prefekt för engelska vid California State University, Bakersfield.

Carry the fire!

Vårt samtal kretsar kring två av McCarthys mest monumentala verk: Blood Meridian, med dess mörka och våldsamma värld, och The Road, en avskalad postapokalyptisk berättelse centrerad kring bandet mellan en far och hans son. Även om dessa romaner kan framstå som mycket olika, ställer de påfallande likartade frågor: Kan anständigheten överleva i en värld där makt, förstörelse och förlust tycks oundvikliga?

Vi utforskade också begreppet ”svag teologi” i McCarthys verk – hur kan en Gud tillåta att så mycket ondska sker? I The Road tycks McCarthy fråga om den mänskliga medkänslans ”eld” kan bestå i ett universum som inte erbjuder någonting tillbaka.

McCarthys skildring av den amerikanska västern omdefinierar själva genren och rör sig bortom mytiskt hjältemod in i en existentiell kamp. Blood Meridian tvingar oss att konfrontera upplysningens mörka baksida, medan The Road antyder att något som liknar hopp kanske kan bestå även i en gudlös, ödelagd värld – inte genom gudomlig intervention, utan genom mänsklig kärlek och uppoffring.

Steven Frye låter inte McCarthys gestalter vila i enkla arketyper. Han undersöker hur figurer som Judge Holden i Blood Meridian gestaltar en destruktiv kraft av total dominans och kunskap utan etik. Samtidigt visar Frye hur McCarthy också skapar utrymme för motstånd – även inför oundviklig undergång. Är the kid:s trots mot Holden ett dömt uppror – eller ett glimtvis uttryck för mänsklig anständighet som vägrar dö?

Vårt samtal berörde också McCarthys mer romantiska vision av vilda västern i All the Pretty Horses och The Crossing. Vi reflekterade över omöjligheten i att återvända till ett föreställt förflutet präglat av renhet och tillhörighet, när McCarthys gestalter brottas med modernitetens hårda realiteter.

If you enjoy today’s conversation, I highly recommend visiting Steven Frye’s website at stevenfrye.org, where you’ll find his writings. I also suggest checking out his novel, Dogwood Crossing.

Share

Tidigare avsnitt på temat

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Jag hade pocketboken i bakfickan när jag tömde containrar på Kappahls lager i Mölndal – De mänskliga rättigheternas historia av Willy Strzelewicz som kommit ut i ny upplaga på svenska året innan. När bandet stannade kunde man läsa några minuter. Jag hade köpt den på bokmässan 2002, året efter 11 september-attackerna. Kanske var det inte syftet med boken, men där i min container började jag undra hur man kunde motivera att människor har rättigheter – om man inte kan hänvisa till Gud, eller annan högre makt. Otroligt nog var det åtminstone en av mina kollegor på lagret som tyckte att frågan var rimlig, men vi kom inte på något svar.

Tro på nåt och bli prenumerant!

Ett par år senare försökte jag ställa frågor om detta på filosofiska institutionen i Lund, där jag läste den teoretiska varianten. Tyvärr tror jag inte att någon, varken lärare eller studenter, helt förstod vad jag ville få sagt. Antagligen för att jag inte förstod helt själv, och saknade vokabulären som behövdes för att artik…

Read more

I veckans avsnitt pratar vi om den nyutkomna svenska boken Miraklet i Tingbjerg av Marco Damgaard (Mondial), om hur en skola i Tingbjerg utanför Köpenhamn började fungera igen när vuxenvärlden slutade backa. Damgaard mötte låga förväntningar, språkliga brister och social kontroll, och svarade inte med fler ursäkter utan med höga krav. Skolan skulle åter bli sekulär och dansk: fläsk tillbaka på menyn, inga bönerum, tydliga ordningsregler och föräldrar som förväntades lära sig tillräcklig danska för att klara kontakten med skolan. Samtidigt rustades området upp. Resultatet blev bättre skolresultat, ökad stolthet och att Tingbjerg till slut ströks från Danmarks gettolista. Vi pratar om varför Danmark vågade göra sådant som Sverige så ofta tvekar inför.

Bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Dagens gäst är Daniel Suhonen som är chef för tankesmedjan Katalys. Han är även en av grundarna till Reformisterna, den största vänsterföreningen inom Socialdemokraterna.

Mot slutet av samtalet pratar vi om regeringsfrågan, och Suhonen säger att han hellre ser att Socialdemokraterna samarbetar med Kristdemokraterna, än med Centerpartiet. Tanken på Martin Ådahl som stoppkloss för socialdemokratiska reformer ger honom, som han uttrycker det, ”nästan magsår”.

Bli prenumerant!

Innan dess hinner vi prata om huruvida S har triangulerat bort sig i frågor som migration och lag och ordning. Enligt Daniel Suhonen lyckas man inte riktigt komma fram till att prata om de egna kärnfrågorna om välfärd, vård, bostäder, med mera. Vi pratar om hur realistisk en målsättning med full sysselsättning är, om välfärdsstatens försvagning och om migration som både praktiskt och moraliskt dilemma.

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Jag drack en femma gammeldansk och en starköl till frukost klockan kvart i åtta. Det var 2005, jag jobbade med att bygga vindkraftverk i Stenstrup på Fyn, och det var så inledningen av semestersäsongen firades. Sedan stod vi i den gigantiska lagerlokalen och vinschade trettiofem meter långa blad mot varandra från varsitt håll. Det krävde koordination, timing och att man kunde förstå varandras gester. Men den morgonen efter morgonsupen tappade vi koncentrationen. Bladet började svinga från sida till sida genom lokalen. Det var såklart livsfarligt och allvarligt, men vi började gapskratta ihop, min danska kollega och jag. Vi fattade precis hur farligt och idiotiskt det var, och det var därför det var kul.

Det var dansk arbetskultur, eller vad som fanns kvar av den i början av 2000-talet. Då var kylarna på de flesta arbetsplatserna jag var på fortfarande fyllda med starköl, även om man då snarare skålade efter avslutad arbetsdag än under tiden.

Det ble…

Read more

Systembolaget har tagit fram en broschyr där unga uppmanas ta “alkoholsnacket” med sina föräldrar. Budskapet: de äldre dricker för mycket. Men stämmer det – och vems sak är det egentligen?

Vi diskuterar den danska filmen En runda till (2021) av Thomas Vinterberg, där fyra medelålders lärare testar att hålla en konstant blodalkoholhalt på en halv promille på jobbet. Med både överraskande positiva – och sedan förödande resultat. Men de dåliga sidorna känner vi alla till. En lika viktig fråga är: Vad händer när vi tar bort alkoholen ur det sociala livet? Vilka positiva sidor har alkoholen?

Och så pratar vi om forskningsrönen som pekar på att evolutionen kan ha byggt in ett sug efter fermenterade frukter i oss av en anledning.

Skåla och bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Dagens gäst är kyrkohistorikern som återvänder till podden för femte gången, vilket nog gör honom till den som har varit med flest gånger. Han och jag har flera meningsskiljaktigheter, men också områden där vi är nästan rörande eniga, och kombinationen gör att jag personligen tycker att våra samtal ofta blir fruktbara. Hoppas ni håller med.

Bli prenumerant!

På senare tid har Halldorf riktat skarp kritik mot Kristdemokraterna för att de för en strikt migrationspolitik, vilket han menar inte rimmar med kristen etik. Han menar att ett parti som sätter Krist- i sitt namn inte kan åberopa kristen etik när det passar, och sedan värja sig mot teologisk kritik när den blir obekväm. Där börjar vårt samtal – men det slutar inte där. För i sin nya bok Makten och det heliga (Fri tanke) försöker Halldorf förstå något ännu större: varför religionen åter blivit en politisk maktfaktor, också i ett samhälle som kallat sig sekulärt.

Vi delar alltså en viktig utgångspunkt: människan slutar aldrig hålla något för heligt, hon flyttar bara heligheten. Men där Halldorf främst ser faran i att nationen, civilisationen och den nya högern laddas med helighet, ser jag också hur den liberala ordningen har gjort sina egna värden heliga. Därför kretsar vårt samtal inte bara kring religionens återkomst, utan också kring vem som egentligen gör tron till ett politiskt redskap – och varför hans kritik i min mening oftare tycks träffa högern än vänstern. Och som ni kommer höra i samtalet så riktar han en liknande kritik mot mitt håll.

Om ni vill läsa mer av Joel Halldorf så finns hans Substack här:

Boken kan köpas här.

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

I veckans avsnitt pratar Anna-Karin och Ivar om det danska valet i veckan som gick – och vad det säger om höstens riksdagsval här i Sverige. Har blockpolitiken spelat ut sin roll, eller är det tvärtom så att väljare nu vill ha tydligare konfliktlinjer?

Bli prenumerant!

Vi diskuterar varför SVM-regeringen – koalitionen mellan Socialdemokratiet, Venstre och Moderaterne – straffades, hur mittenprojektet tappade riktning och varför väljare reagerar när politiken blir administrativ i stället för politisk.

Vi pratar också om migrationens återkomst som valfråga, när Dansk Folkeparti kopplade den till kostnader, trygghet och statens prioriteringar.

Ett samtal om mittenpolitikens gräns, behovet av tydliga alternativ och varför blockpolitiken behövs.

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

“Jojo-börs”, “rubrikstyrd marknad”, ännu ett Trump-rally, ännu ett Trump-fall. Så har många kommentarer låtit när marknaderna kastats mellan oro och lättnad under kriget med Iran. En del tycks mena att börsen borde skärpa sig och inte reagera på vad Trump säger. Men när USA:s president dels hotar att slå ut oljeproduktion, sedan skjuter upp attacker och samtidigt antyder att han söker en väg ut, är det inte irrationellt att priserna rör sig hejvilt. Vore det inte mer irrationellt om de stod still?

Det här är inte i första hand en marknad som jagar rubriker, eller blir jagad av dem. Det handlar om att prissätta sannolikheter för olika utfall. Mellan ett läge där konflikten klingar av och ett läge där Hormuz förblir avspärrat, oljeproduktionen skadas och inflationen får ny fart ligger ett helt spektrum av utfall. När sannolikheten hoppar mellan dessa utfall som mellan isflak måste priset följa efter. Det gäller även när signalerna är svaga, motsägelsefulla eller kommer från en president som marknaden inte längre tar bokstavligt.

Om det är några jag inte är avundsjuk på så är det dem som har som jobb att prissätta riskerna och gissa hur priserna kommer utvecklas. I princip behöver man ha absolut gehör för Trumpviskning för att klara av det.

Det är också därför som kritiken mot börsens svängningar ofta låter så märklig. Vad exakt är det marknaden förväntas göra? Ignorera att världens mäktigaste stat signalerar både upptrappning och reträtt inom loppet av timmar? Bortse från att några få uttalanden kan flytta sannolikheten mellan vapenvila och oljechock? Det vore inte vuxet eller rationellt. Det vore lättja.

Nationalekonomen Klas Eklund satte fingret på detta när han i Studio Ett (23/3) sade att det nästan vore “tjänstefel” att inte reagera när den amerikanske presidenten först hotar Irans oljeproduktion, sedan möter motreaktioner och därefter backar. Problemet ligger inte hos marknaden. Problemet ligger i att en enskild politisk aktör kan flytta hela den globala sannolikhetsfördelningen med några ord.

Read more

I dag gästas Rak höger av Benjamin Dousa, moderat bistånds- och utrikeshandelsminister. Regeringen säger sig vara i färd med den största omläggningen av svensk biståndspolitik sedan 70-talet. Tanken är att bistånd inte längre ska stå vid sidan av handel, migration och säkerhet, utan bli en del av svensk utrikespolitik och svenska intressen.

Frågan är om det verkligen är ett paradigmskifte — eller om Sverige fortfarande tänker ungefär som förr. Hur långt har Dousa kommit i omläggningen, och vad återstår att göra? Det ska vi prata om i dag.

Bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

I veckans avsnitt pratar vi om kramen mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson som ett slags tabubrott, och om vad som händer när ett gammalt beröringsförbud plötsligt upphör att gälla. Vi talar också om varför Birgitta Ohlsson låter som om hon flugits in med helikopter från alliansåren. Och är hon mer omhuldad av kommentariatet än efterfrågad av väljarna?

Bli prenumerant!

Oberoende endast tack vare er

Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!

Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.

Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.

Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.

25% rabatt på prenumerationen!

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

Kyssen mellan Captain Kirk och Nyota Uhura blev ikonisk, trots att den i själva avsnittet var framtvingad av telepatisk kontroll. 1968 var året då den första kyssen på tv mellan en vit och en svart inträffade. Bara året innan hade högsta domstolen högsta domstolen underkänt delstatliga lagar som förbjöd rasblandade giftermål. Lagen hade ändrats, men 73 procent av amerikanerna tyckte fortfarande illa om “rasblandning” när Kirk och Uhura kysstes.

Och när Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson förseglade sina partiers överenskommelse med en kram fick svensk politik något som liknade ett eget Kirk-och-Uhura-ögonblick.

Boldly go where 25000 has gone before!

Som de flesta vet är Sverigedemokraterna nämligen det mest ogillade riksdagspartiet, även om det har mildrats med åren – från 60 procent 2010 till strax över 40 procent i senaste mätningen (SOM-ins…

Read more